Ensam i Bunkeflo
Jag har precis sovit i runt 4 timmar och nu är klockan tolv på natten. Frågan är vad jag ska göra nu. Äta förmodligen eftersom jag är hungrig. Men sen då? Sova om? Göra något annat? Jag vet liksom ine längre. Det känns som om jag slösar tid så fort jag kommer hem. Eftersom jag är så sjukt omotiverad till att plugga repliker så blir det aldrig av. Jag sitter bara vid datorn och snackar med människor. Det är det enda sättet jag har kontakt med människor utanför bunkeflofuckingstrand.
Jag har så mycket dötid så att jag dör. Jag är trött på att vara ensam och omotiverad så fort det inte är skola eller helg.
Och sen sitter jag dessutom och ångrar att jag inte gjorde något allmänbildande eller bra under dötiden. Varför var jag inte kreativ och skapade en stop-motionfilm? Varför var jag inte smart nog att plugga? Varför såg jag inte en film? Läste en bok? Gick ut på en promenad och lyssnade på vivaldi?
Ja, det är väl så det ligger till. Ingen orkar ta sig till Bunkeflostrand och alla älskar sin dötid så mycket att de tar vara på den. Om dem råkar vara trött på dötid så ringer dem bara närmsta polare och gör något. Var bor min närmsta polare? 30 minuters cykelväg? 30 minuters busstur? Mer? Mindre? Jag är vet inte längre. När det dessutom är kris börjar jag till och med ifrågasätta mig själv. Jag tänker: Han/hon vill säkert ändå inte vara med mig. Så det är nog meningslöst att fråga ens. Skitdumt, jag vet. Också sitter jag kvar här framför datorn och gör ingenting.
Livet är för kort för att tveka.
Jag ska nog ut på en promenad nu faktiskt. På riktigt. För att symboliskt sett bryta mönstret. Sen tänker jag inte längre vara rädd för att "tränga mig på". För ärligt talat var det ju det som det handlade om. Mest för att jag var nyinflyttad var jag rädd att folk skulle tro att jag ville infilitrera gäng eller att jag var en sorts naiv stalker. Jag vill fan göra saker efter skolan och sånt hädanefter. Med människor. Problemet är väl att jag kommer bli så hungrig att jag komemr vilja åka hem. Men då får det "bakas nudlar", helt enkelt. ;)
Jag har så mycket dötid så att jag dör. Jag är trött på att vara ensam och omotiverad så fort det inte är skola eller helg.
Och sen sitter jag dessutom och ångrar att jag inte gjorde något allmänbildande eller bra under dötiden. Varför var jag inte kreativ och skapade en stop-motionfilm? Varför var jag inte smart nog att plugga? Varför såg jag inte en film? Läste en bok? Gick ut på en promenad och lyssnade på vivaldi?
Ja, det är väl så det ligger till. Ingen orkar ta sig till Bunkeflostrand och alla älskar sin dötid så mycket att de tar vara på den. Om dem råkar vara trött på dötid så ringer dem bara närmsta polare och gör något. Var bor min närmsta polare? 30 minuters cykelväg? 30 minuters busstur? Mer? Mindre? Jag är vet inte längre. När det dessutom är kris börjar jag till och med ifrågasätta mig själv. Jag tänker: Han/hon vill säkert ändå inte vara med mig. Så det är nog meningslöst att fråga ens. Skitdumt, jag vet. Också sitter jag kvar här framför datorn och gör ingenting.
Livet är för kort för att tveka.
Jag ska nog ut på en promenad nu faktiskt. På riktigt. För att symboliskt sett bryta mönstret. Sen tänker jag inte längre vara rädd för att "tränga mig på". För ärligt talat var det ju det som det handlade om. Mest för att jag var nyinflyttad var jag rädd att folk skulle tro att jag ville infilitrera gäng eller att jag var en sorts naiv stalker. Jag vill fan göra saker efter skolan och sånt hädanefter. Med människor. Problemet är väl att jag kommer bli så hungrig att jag komemr vilja åka hem. Men då får det "bakas nudlar", helt enkelt. ;)
Kommentarer
Postat av: astrid
hey men det är ju skitbra, jag hyllar all kreativitet. jag har blivit helt jättetöntig och börjat baka massa cupcakes. alla tycker att jag är en tant, men dom vill träffa mig ändå så dom kan äta mina bakverk. superbt.
Trackback