what should i say?

Allt, går ner i skiten nu. Just hon som inte skulle veta något visste om det. och pratade med mig om det. vad jobbigt.

Jag älskar Nirvana. det sorgliga är att när jag tänker på depriemerande sommarminnen när jag lyssnar på dom. ensamma sommarkvällar framför datorn. där man chattar med en arg anton med migrän, mamma skriker utanför en låst dörr. det blir inte värre än så här tänkte jag.

jag hade till viss del rätt. jag är inte ensam längre och har underbara vänner nu. men det finns ofrtfarande ett olöst problem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback