Tom tom Tom

Jag var på triangeln idag med Viktor, Conny och Rasmus. Vid ett tillfälle får jag för mig att berätta för Viktor att jag hade gjort en "motivation"-bild. Det hade jag faktiskt inte.

Plus att hela idén var jättedålig, och var något jag tänkte lite på dagen innan. Han sa att den var dålig och jag hade inte riktigt något att säga till mitt försvar.

Jag förstod inte mig själv.

Jag gillar att jättemånga av mina nära vänner är helt "va??? Har du en egen hemsida?" varav jag oftast svarar... "Ja... länkar till den på min presentation på bilddagboken och har skrivit jättemycket om den där".

Tack för den, liksom.

Här är den, för alla er som inte orkat gå in på den än:

http://www.freewebs.com/esteter

I lördags hände grejer. Jag hade kul, men inte så kul. Det var en spännande kväll, men inte så spännande.

Vi kan ta det från början:

Jag är pank, right? Och jag kommer vara det framtill den 25:e, så jag har ännu en pengafri helg att njuta av. woohoo! Nej, men srsly: I fredags är jag i skolan, right? Robin kommer fram, den rödhåriga, och snackar. Jag frågar vad han ska göra imorgon (dvs lördag). Han svarar att han kanske ska på en fest. Spännande tänker jag, kan du fixa in mig? Han svarar 'Ja... har du sprit?'

Och då var ju svaret förstås nej. Men hey, jag kan partaja utan sprit. Eller?

i alla fall, lördagskvällen närmade sig. Alla hade en massa konstiga planer. Och typ två-tre pers skriver till mig på msn och frågar om jag vet någon fest. Jag blir trött och säger 'nej'. Det känns bra och dåligt på samma gång att folk har börjat fråga just mig efter fester. Bra, för att jag känner mig mer som en överskådande planmaster. Och dåligt, för att folk egentligen skiter i mig och bara vill supa på en roligare spot, egentligen.

However, jag ringer Robin runt sju, åtta? Han säger att han ska ringa upp. Jag raggar en tjuga av föräldrarna och åker helt spontant till limhamn centrum. Sen gick jag hela vägen nästan till erikslust, då hoppar jag på nästa buss. Där sitter ingen annan än Gurra G. Eller Gustav Carlsson, som han egentligen heter. Sushi-Gustav i folkmun. Och 'The duke' enligt han själv, men ingen annan kallar honom för det. Sorgligt.

Han ska i alla fall träffa ett gäng och tillsammans dra till en "Stöd möllevångsfestivalen". Hans flickvän siri är där med en väninna. Även Lalle och två ettor på heleneholm som jag aldrig träffat förut. Den ena heter Jy-Lee eller något sånt. Det första han frågade var om jag hade en flickvän. Då blev jag lite rädd.

Vi hoppar i alla fall på bussen mot Annelund. Jy-Lee spyr på bussen helt överraskande och alla blir skrämda/lyckliga/äcklade. Han drog sedan hem.

Vi drar i alla fall senare vidare till 'stöd möllevångsfestivalen'. Det visade sig vara skitdrygt. De spelade samma trancemusik hela tiden, anställda möblerade om och förutom oss var det bara två till där. Så vi bestämde oss för att dra vidare mot en fest nära brandstationen hemma hos Charlies morbror.

Efter lite hamburgare, om och men hamnar vi rätt. Charlies morbror var en schysst typ som bjöd på vodka och kexchoklad. Simon var aspackad. Jag hade själv druckit både vin, öl och vodka. Jag kände mig inte alkoholpåverkad alls, snarare illamående. Men det var rätt kul ändå. Sen drog vi hem.

...Vad fan sysslar jag med egentligen? Jag bar sitter här. och gör vad...? Ingenting. Det händer aldelles för ofta.

Jag såg Kaiser Chiefs live i Köpenhamn igår. Det var fett. Publiken var dock en aning dryg. En tjej som var där med sin lillasyster såg helt gråtfärdig ut och sparkade och armbågade mig i början på konserten. Sen kom en vakt och sa något till mig på danska. Jag fattade ingenting. Alls. Vad gör man längst fram på en konsert om man inte pallar trycket? Idioter.

Men efter en stund verkade det komma fram en del schyssta prickar trots allt. "Your villain"-gänget var otroligt peppade och moshade sig i mitten. Jag rörde sångaren dessutom, försökte dra ner hans byxor. Det var kul.

Det var verkligen skitdålig stämning innan själva spelningen. och förbanden var mest bara irriterande. Jag och mitt svenska sällskap var verkligen de enda som verkade laddade i början. Alla var verkligen skitsura. Publiken var alltså fylld av dryga nyktra danskar. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Vart var festivalkänslan?

och vakterna var skitdryga och gav mig vatten typ aldrig, även om jag signalerade om det och vakten såg mig.

Hursomhelst, jag sket i allt det där. Kaiser Chiefs var jävligt bäst. och sångaren, som jag pinsamt nog inte kan namnet på, var en riktigt jävel på att showa loss. Riktigt bra konsert. Man skulle ha sett dem i Stockholm imorgon också. Det hade varit något.

Jag får hoppas på att de spelar på roskilde i sommar eller något, då kommer det nog vara bättre.

Jag vet för övrigt inte vad jag ska göra ikväll. Jag vill festa, men alla verkar döda...

Nu har det hänt igen. Jag har lyckats lura mig själv, ännu en gång.

Inte för att ni skulle veta vad jag skriver om egentligen, men... det är skönt att få ur sig.

Jag vet inte riktigt varför. Men jag var ute i skogen på någon sorts camping med mina föräldrar. Och The who skulle spela av någon anledning. Eftersom det tydligen var begränsat med folk på campingen så skulle det vara väldigt få människor i publiken, vilket gjorde mig glad. Jag älskar ju the who! Så när konserten väl var igång gick jag dit med min mor och far. The who spelade inte ens på en riktigt scen. Det var något som påminde om en antik grekisk teaterscen. Det satt lite folk här och där och tittade halvt engagerat. Jag och mina föräldrar satte oss på en stor sten, som såg ut som en kantig ostbåge av sten som låg där. Men jag ville gå närmare. Mina föräldrar började ropa åt mig och varna mig när jag gick närmare. När jag väl var framme så spelade inte längre the who där nere på scenen. Jag hoppade nerför en platform ner till ett annat stengolv. Det hela påminde då som ett ondskefullt dystopiskt tv-spel från 90-talet. Ju fler platformar jag hoppade nerför desto större distans var det ner till nästa plats. Till slut var det säkert tre meter. Nu stod jag precis framför the who, de spelade nu inuti en bur, som också fungerade som en hiss. Jag hoppade nerför sista platformen. The who körde klart sin låt och sångaren säger då "We are now going to play our last song but eh..." Då rörde sig buren neråt precis som jag trodde. Nu stod jag verkligen precis framför dem. Publiken skrattade. The who, som nu bara var två gubbar helt plötsligt gick ur buren och frågade vad jag ville. Jag hann inte ens svara när de plötsligt igen frågade "Do you wanna be our slave?". Jag trodde utan tvekan att de skämtade, så jag sa ja. Jag tog min väska som jag av någon anledning hade tappat på marken och in genom buren och sedan genom dörr. Nu var jag, och två killar från the who i en vanlig ICA-affär. Oj så kul vi hade! Det var plötsligt som om jag var en svensk programledare för en program i kanal 5 där en svensk visar två utländska kändisar runt i Sverige. Jag visar dem kalles kaviar och kastar en mentos i en coca cola flaska så att det sprutar en massa. Sen tar jag ett paket lingonsylt och lägger den i någons kundvagn utan att hon märker det. The who tycker att jag är skitrolig. Sen visade jag dem vad sill var för något.

Det är något som är annorlunda.

SCOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOORE!